Som för många andra har min väg till beslut om operation varit snårig. Ett beslut som har vuxit fram allt eftersom jag själv märkt att, hur jag än försökt så kommer jag inte hela vägen fram till mitt mål. Att fungera optimalt med den belastning som mitt arbete och min vardag kräver, för att kunna leva på det sättet jag önskar. Jag är naprapat, och arbetar fysiskt varje dag. Jag måste kunna trycka, lyfta och dra på olika sätt flera gånger varje dag i kroppsdelar som väger allt från 10-50kg . Jag arbetar även med träning och måste kunna instruera och visa för att mina patienter/deltagare. För mig är kroppsspråket en viktig del och ett redskap, jag vill kunna föregå med ett tydligt exempel genom att visa vad jag menar när jag instruerar.
Efter min tredje graviditet, tog jag tag i min träning på nytt och denna gången på ett helt annat sätt än efter de två första graviditeterna.
- Långsammare upptrappning,
- Mycket mer fokus på kontroll och lagom tunga övningar.
Från början gick det jättebra, jag kom igång som jag ville, hade visserligen fortfarande en delning och lite tendens till ås i vissa övningar, men jag tänkte att det försvinner nog. Allt eftersom tiden gick och jag belastade mer och mer började jag märka att jag fick ont på andra ställen. För mig blev nacken en skör del. Med starka armar kunde jag kompensera den kraften som inte bålen orkade producera, tills jag började få symtom som diskogen smärta med utstrålning i vä armen. Även smärtan i magen tilltog. Kände fram för allt av det efter träningspass med mycket bålrotationer. En brännande svidande känsla i magen. Smärta i samband med måltider, och eftersom jag är dålig på att planera min tid och ofta går för länge utan att äta, äter jag mycket när jag äter. Det funkade inte alls. I regel fick jag lägga mig och vila och 2-3h efter måltid började smärtan lägga sig. Mina barn kunde inte sitta på min magen. På kvällarna innan jag somnade var det som om jag var gravid igen, magen var svullen och jag kunde både se och tydligt känna mina tarmar genom den tunna huden ovanför naveln.
Kramp i andningsmusklerna var droppen…
Övertaget i övre delen av magen, gav upphov till hämmad andning. I samband med långvarig fysisk belastning, fick jag vad jag själv tror kramp i musklerna som på så sätt höll emot andetagen, därav obehag och illamående
Jag kommer särskilt ihåg när jag tränade inför Gbg-varvet och sprang 14-16km. Efter 11-12km löpning började jag känna att det var tung att andas, och vid några tillfällen blev jag illamående av en krampkänsla som uppkom i mellangärdet. Jag trodde första gången att jag på väg att bli magsjuk, men när det upprepade sig, förstod jag att detta hade med magen och andningsmusklerna att göra. När jag sprang drog in magen hela tiden, och med min felaktiga aktivering, chest gripping (se beskrivning i tidigare inlägg) -övertaget i övre delen av magen, sneda magmuskler som frenetiskt arbetade, gav upphov till hämmad andning. Jag tolkade det som att jag fick kramp i de sneda magmusklerna som hjälper till vid forcerad andning, därav obehaget. Då lovade jag mig själv att ta tag i detta. Söka hjälp! Såhär ska det inte vara!
Ingen handlingsplan för dessa typer av besvär!
Först bokade jag tid på min vårdcentral. Blev skickad vidare på ultraljud och fick träffa en kirurg. Till en början upplevde jag att alla lyssnade på mig och var helt med på min linje. Men kirurgen berättade att dessa typer av besvär finns det ingen handlingsplan för i vårt landsting, dvs besvären som jag beskriver finns inte. Så även om han förstod mig och verkligen trodde på mig, så visste han inte riktigt hur han skulle gå vidare!
Vilken käftsmäll, vad då finns inte, jag står ju här!!
Det slutade med att han tog detta vidare till sin chef och efter ca 6 månader fick jag tjatat till mig en remiss till Sahlgrenska plastikkirurgi, för bedömning! Det tog ytterligare 3 mån innan jag fick en tid. Även denne kirurgen var tillmötesgående, men också lite förundrad över att jag överhuvudtaget fått komma till honom. Han menade på att sådana här operationer som jag efterfrågar gör man inte, även om han höll med om att mina besvär kommer av dålig kontroll i bålen. Till saken hör att jag är ju vid detta laget utbildad och kunnig i området och kan beskriva mina symtom på läkarspråk, och även trolig uppkomst till besvären. Men även här, på specialistmottagning på Sahlgrenska, finns ingen handlingsplan för hur man ska hjälpa mig. Han ber att få prata med sina kollegor och återkomma. Oavsett så säger han att jag kommer tyvärr inte prioriteras då detta inte är deras huvudsakliga uppdrag att operera sådan operationer. Det är nu Juli-2017 och det kommer att dröja ytterligare 3 månader innan jag får veta att jag är godkänd och uppsatt för operation. Från nov-mars ringer jag i princip varannan vecka till operationskoordinatorn i hopp om att komma fram i kön. Anmäler mig till operation vid återbud. Jag gör allt vad jag kan för att påskynda förloppet. Samtidigt dras det ner på resurserna som finns på plastikkirurgin, operationer ställs in, och den stackars kvinnan (operationskoordinatorn) som jag terroriserar, ger mig mindre och mindre hopp, då hon är lika förtvivlad över läget som jag!
April 2018 kurs med Diane Lee
Jag är anmäld till en fördjupningskurs inom kvinnohälsa. Det är Katarina Woxnerud, som anordnar denna kursen. Vi detta laget har hon, tillsammans med kollegor, startat Hela Kvinnans klinik på söder i Stockholm, där man fått ett unikt tillskott av Anders Olsson, läkare och specialist i kirurgi. Diane Lee är en av världens mest framstående fysioterapeuter inom detta område, både vad gäller diagnostik, fysikaliska behandlingar och forskning. Hon är kursens lärare!
Jag är där för att vidareutbilda mig, men har turen att blir ett patientfall på denna kursen. Jag får en experts undersökning och bedömning, Anders Olsson är också där och såklart kan jag inte låta bli att diskutera mitt fall med honom. Det ena ledde till det andra och slutar med att jag bestämmer mig för att låta Anders operera mig och Hela kvinnans klinik hjälper mig med rehaben. 1 månad senare är jag opererad!
Sammanfattningsvis
Jag hade turen att träffa rätt personer. Personer som har erfarenhet av besvär liknande mina. Jag hade inte inbillat mig! Ibland kunde jag helt ärligt undra om jag bara inbillat mig, så det var underbart när jag förstod att min känsla var rätt. Jag hade verkligen gjort allt jag kunde för att bli så bra som möjligt. Jag skulle inte komma längre utan operation. Jag tycker inte jag blivit dåligt bemött inom den offentliga vården, men jag inser att hur gärna de än ville hjälpa mig, så finns varken kompetensen eller ekonomin för dessa typer av kvinnobesvär. Är du man, blir du opererad för navelbråck. Men är du kvinna med liknande besvär verkar man utgå ifrån att du är ute efter en skönhetsoperation och de tar inte dina besvären på allvar. Har du dessutom lite extra hud och vikt som du inte lyckats gå ner efter graviditet, är du verkligen inte berättigad till hjälp genom den offentliga vården! I alla fall är det såhär många kvinnor upplever det!
Jag blev erbjuden en operation som liknar den man gör vid navelbråck, med en väntetid på 1-2år i bästa fall, och helt utan rehabilitering. Jag valde att gå på ett för mig säkrare kort, till någon som har erfarenhet och kunskap om vilken operationen och eftervård som lämpar sig bäst för mig. Det gjorde att jag fick bekosta allt själv. Egentligen var det inget svårt beslut, jag vill få det gjort så snart som möjligt. Dessutom förstod jag att den operationen som Sahlgrenska erbjöd inte var den som var bäst för mig eftersom navelbråcket inte var det största problemet i min mage. Såhär i efterhand kan jag helt ärligt säga att det var det värt det. Jag fick all stöttning och hjälp jag behövde, och det är jag otroligt nöjd med. Med operationen följde mycket osäkerhet, oro och många frågor, då var det skönt att veta att man hade hjälpen nära.
Min förhoppning
Jag kan verkligen fatta att man ger upp om man möter fel person när man söker hjälp!
Jag hoppas att vården kommer förändras och att man ändrar synen på kvinnorelaterade skador och besvär i synnerhet i samband med graviditet. Vi som lider av dessa besvär har i de allra flesta fallen kämpat och försökt på alla möjliga sätt, men vi kommer inte i mål. Vi behöver mer hjälp, rätt hjälp. Smärtan, oförmågan att använda bålen skapar fler och fler besvär som hindrar oss från att röra oss. Vi blir inte starkare, kan inte gå ner i vikt om vi inte kan röra oss. Tack och lov är vi många som kämpar för detta i Sverige, tids nog kommer vi att lyckas få en förändring.
Jag försöker bidra med det lilla jag kan. Jag anordnar återträningsträningsgrupper för mammor. På Kungskliniken i Kungsbacka, där jag arbetar, lägger vi mycket tid på att ständigt sprida vår kunskap om hur vi kan hjälpa, både genom information till mammorna men också till de som arbetar och möter mammorna i andra sammanhang. Jag vill tro att de som styr och arbetar inom den offentliga vården vill ge rätt hjälp. I kampen om att komma fram till vad som är rätt vård måste vi alla fortsätta berätta om våra erfarenheter. Alla kvinnor kommer inte ha möjligheten att bekosta det själv, men likväl behöver de rätt hjälp.
/Johanna
